Förhoppningar

När du hade dykt upp utanför mig, Fast du visste att jag var förbannad på dig. Jag hade vart i affären och när jag svänger av för att gå hem ser jag att du står utanför min dörr, du såg lite vilsen ut. Jag mötte din blick, jag var irriterad och inte alls glad att se dig, jag brukade alltid vara så glad att se dig, men på senaste tiden har du inte vart dig lik,Vi brukade skratta varje dag, Nu skrattade vi nästan aldrig. Jag frågade lite halv irriterat "Vad gör du här?" Du sa " kan vi prata?" Vi pratade mycket den kvällen, Jag berättade exakt vad jag tyckte, Exakt hur jag kände. Jag sa ifrån när det inte kändes Okej. Du frågade om jag brukade säga ifrån när folk sa saker jag inte höll med om. Jag svarade att jag måste börja göra det, men iallafall, vi gick till en bänk, där vi satt oss, det var lite blött på bänken men du satte dig ändå, Jag satte mig uppe på ryggstödet, Du sa ord jag aldrig hört dig säga, Ord som ingen någonsin sagt till mig, Och det kändes äkta, orden kom innifrån, från hjärtat, välvalda ord. Jag trodde flera gånger att jag skulle börja gråta, Speciellt när jag började prata om gamla minnen med dig, Tårarna ville bara leta sig ut ur ögonen, Men jag tittade bort och fokusera på att prata, jag sa: " Det är så konstigt, för nu pratar vi ju exakt som vi brukade, Nu är du som den jag kände" Min röst brast lite, Men tror inte hon märkte något. Jag låssades harkla mig, Kollade bort emot tivolit där musiken dånade ut över fältet. Du sa att du varit känslig, sen flytten. Sen allt. Sen det gamla. som du ibland är fast i, Jag vet det. Försöker alltid vara den som finns där för dig. Efter ett tag reste du dig upp. Gick fram till mig och kramade om mig, du sa " jag tycker om dig så jävla mycket!" Du fortsatte krama om mig, Du sa att vi måste kämpa för våran vänskap, att vi båda måste anstränga oss. Och jag vill inget hellre än att ha dig kvar. Du är galen, Du är knäpp. Men det är just det som gör dig till du, En av många saker jag gillar med dig. Du sa " Jag har saknat din röst och dina kramar"
Vi hade ju kramats, Det gjorde vi alltid, men inte dem där varma kramarna som värmde enda ut i fingertopparna, Vi hade bara gett varandra snabba kramar, Vi hann prata om massor av saker under den där långa kramen, vi hörde låten Veronica maggios ord dundra ut från tivoli högtalarna som sa "Allt är bra nu" Du härmade orden, "allt är bra."
Vi kramdes i säkert en kvart, och vi fick ont i ben och rygg. vi slutade endå inte kramas, Det var som om du nästintill hade insett vad du gjort, att du hade puttat bort mig, den som hela tiden brytt sig, Och sen hade du varit dryg, fast jag var den som alltid funnits där.

Egentligen vet jag att veronica sjunger att allt är FÖR BRA.
Jag hoppas inte det är "för bra nu" För då brukar det sluta med att man faller ner, Man måste nog vara nånstans däremellan. Jag bara hoppas på att vi skärper oss, mest du. faktiskt. Jag vill bara att du och jag ska vara som förrut. "Jag vill ha dig som jag hade dig förrut" kort och gott.
Vill inte att en fin vänskap ska gå förlorad, båda måste lägga manken till, annars kommer det säkert bli som vi förväntar oss.